Hallå igen

Idag kan man säga att det har varit en ganska bra dag. Tack gode gud så har jag inte haft några grin attacker eller ångest attacker alls.

Vilket för mig är en toppendag. Men igår kväll va det inge bra. gråt attack i över 6tim och efter det en ilska pga att man kände sig attackerad av Mamma och Martin. Visst jag förstår deras sida oxå men jag kan inte tänka på att det är jobbigt för dom oxå utan jag måste tyvärr ta mig själv och barnen i första hand och där efter resten av mina anhöriga. Men jag förstår att det inte är lätt för dom närstående när jag mår såhär. Jag ser på folket i min omggivning att det är jobbigt när jag har mina sämre dagar med alla mina svackor. 

Min man frågade mig varför det alltid är på kvällen som jag bryter ihop... kunde som inte ge han ett svar på det då, men nu i efterhand så förstår jag ju att det är pga att jag inte vill att barnen ska se deras mamma sitta och gråta eller hyperventilera mm.

Så när barnen har lagt sig så släpper nog även jag på mina spärrar skulle jag tippa, vilket i sin tur leder till min "kvälls svacka".

idag va jag iaf upp till läkaren på H/c igen och fick prata med honom ang remissen han hade skickat till psyk.

När jag kom in till läkaren talade jag om för honom att jag hade blivit inkallad på psyk-akuten pga hans remiss, bara när jag sa det så blev han chockad.

När jag sedan talade om för honom hur jag blev bemött och vad dom hade sagt så blev han ännu mera chockad.

Han fattade inte att det va sant. Jag talade även om för honom att jag tyckte det va förjävligt för tänk om det verkligen hade suttit en människa som är självmords benägen och mår jävligt skit, tror dom då att dom kommer att må bättre efter det mötet?

Så nu ska han ringa in och prata med dom och även prata med sina kollegor på H/c så besked får jag från honom på telefon tid imorgon.

Men just nu så börjar man få lite fjärilar i magen för imorgon så ska vi in på Föräldra & Barn Hälsan i stan och få träffa lite personer där som vi ska få stöd och hjälp av (förhoppningsvis). Men det känns som om man ska in på en "besiktning" för att kolla om man är lämplig som förälder.

Vet att man kanske inte ska tänka så men just nu känns det som om dom ska kolla en ända in på sömmarna.

Men förutom min depression så mår familjen sådär... Elina är inne på sin 3:e sjukvecka med förkylning. Hon har även fått ögoninflammation i bägge ögonen.
Melott va på sin 5månaders koll idag med Vaccination vilket gör att hon inte mår någe bra utav den.

Martin har haft migrän hela dagen.

så det verkar som om det vore dags för nödslakten på oss alla ;)

Men vi blickar frammåt och hoppas på en bättre dag imorgon med både det fysiska och psykiska.

Tjing Tjing 

Japp nu har det gått 5 månader sedan jag va inne och skrev (typ).
min andra dotter föddes den 4maj i år, 3veckor för tidigt. Hon mådde lite dåligt när hon låg i magen den sista timmen pga navelsträngen satt kring halsen vilket gjorde att hjärtljuden gick ner kraftigt. men det ordnade sig i och med födseln. men tyvärr när hon kom ut så hade vårat lilla hjärta ryckningar i hela kroppen vilket tydde på väldigt lågt blodsocker eller abstinens från mina värktabletter som jag va tvungen att ta under graviditet.

Tack gode gud va det inte abstinens utan väldigt väldigt lågt blodsocker.

detta gjorde att dom blev tvungna att ge henne ersättning på en gång och sedan en gång i timmen.
men pga detta så va dom tvungna att sticka våran lilla ängel i foten varge gång dom skulle ta blodsocker och detta gjorde ju att hon fick helblåa fötter av alla blåmärken :(

men som sagt vad... idag mår våran minsta Ängel bara bra och hon är nu lika stor som en normalstor bebis vilket gör att hennes tidiga födsel på 3v inte sysns idag på hennes växtkurva, det man kan se ibland är att hon ligger lite efter i motorikutvecklingen med detta är oxå något hon kommer att ta igen.

Men det va lite uppdatering om våran nyaste familjemedlem.

Men vad min blogg nu i fortsättningen kommer att handla om är min Förlossningsdepression som jag fick efter den senaste förlossningen och som idag inte har blivit ett dugg bättre. Men jag ska prova att skriva denna blogg som en hjälp att få ur mig det som tyvärr tynger mig just nu och kanske även kan vara ett stöd till flera som lider av förlossningsdepprision.  

allt började i slutet av graviditeten... för varge dag som gick fick jag bara ondare och ondare i min kropp pga tidigare skador som ska bl.a opereras mm.

jag blev skickad på specialistmödravården på östersundssjukhus där jag fick träffa Thomas Björk som är chefs överläkare. En super gullig läkare som verkligen förstår en när man talar om sina problem. det som blev bestämt under det mötet va att vi skulle göra en igångsättning på förlossningen 3v innan beräknat datum. självklart blev jag ju superglad men ändå lite orolig eftersom att starta en förlossning innebär ju att bebisen inte är "färdig bakad" vilket kan innebära att hon fått lega i kuvös och på prematuravd. 

så efter mötet gick man hem med både oro och en längtan till den dagen skulle komma då jag trodde att mina smärtor skulle gå tillbaka till deras normala "smärtgräns" och även en längtan tills man skulle få se sin lilla älskling och sedan få komma hem och bara mysa, och då med 2barn i vårat hus... Men så blev inte fallet!

efter förlossnignen fick jag åter igen jävlas med ammningen och detta pga det låga blodsocker hon föddes med så blev det först amma och sedan ersättning, men självklart är det ju lättare att få maten "hälld" i munnen än att själv suga ur den och detta lär sig barn väldigt fort vilket gör att ammningen blir till ett rent Helvete!

men efter 3v så började ammningen att funka ganska bra och jag är självklart glad över detta MEN jag känner att något inte är som det ska, jag är inte lika lycklig som jag tycker att en mor ska vara när man fått en ängel till i sitt liv.

nu när ammningen funkar så kommer ett bakslag till... jag får ryggskott och blir tvungen att ringa hem gubben från jobbet mitt på dagen för jag kan inte få upp våran förstfödda dotter ur spjälsängen efter lunch. 

Nu känner jag att bägaren börjar rinna över när det kommer till hur mycket smärta man ska orka ta. jag blev tvungen att åter gå till läkaren för att kunna få hjälp med smärtan och där blir jag tillsagd att tvärsluta amma och börja med mina gamla tabletter... Tradolan.

jaha så nu när man tycker att banden mellan mig och våran lilla dotter har börjat att knytas iaf under ammnings stunderna så ska detta sluta oxå.

Men dagarna går och jag började med min medicin som doktorn hade sagt och slutade amma. Nu har jag kommit till det stadie att jag klarar inte att någon säger emot mig eller något, gör dom det så börjar jag att stor gråta hejdlöst och känner att ångesten tar över.

efter typ 2 veckor till så är ryggen betydligt bättre men jag i psyket betydligt sämre. 

i början av Juli känner jag att jag orkar inte mera nu. mitt psyke är så dåligt som det kan bli. fattar ju inte detta själv, HUR kan jag må såhär, jag som alltid har haft så starkt psyke att jag burit mina egna problem och andras på mina axlar utan problem.

en dag går jag och ska hämta posten och där ligger en gratistidning som föräldrar kan få hemskickad och i detta nummer står det just om förlossnings depression. Så det va inte förän nu som jag fattade vad jag igentligen led av. där stod ju att man inte kan klara sig ur en sådanhära depression själv utan man ska alltid söka hjälp hos läkare. så 2 dagar senare sätter jag mig på sängkanten och ringer läkaren. Nu börjas det...

i andra änden på telefon svarar en distriksköterska som säger men "lilla gumman självklart ska du få en tid till läkaren" och jag får en tid redan dagen efter.

Men jag fattade inte när jag ringde vilket upptåg det skulle bli av detta. för redan mitt på dagen ringer sköterskan från BVC och talar om att jag kan komma dit och prata när jag vill och att dom finns där för mig. 

Men i mina tankar så är jag ju inte sjuk tänkte jag då, men visst mådde jag dåligt det djorde jag men i mina ögon sett så va jag ju inte sjuk och jag tyckte då att alla överdrev allt, jag tyckte dom gjorde en höna av en fjäder.

Men dagen efter fick jag komma till läkaren, en super gullig läkare som hette Anders. han verkade förstå hur jag mådde och i hans ögon så självklart led jag av en förlossningsdepression. jag fick fylla i ett psyktest där dom ska få en översikt på hur man mår och kan agera på olika saker. 

Jag satte mig och gjorde testet och fick ett resultat på 35/40 vilket betydde att jag igentligen kunde vara självmordsbenägen.

Men jag skrattade han i ansiktet och talade om att Absolut inte! och det är faktiskt sant. jag mår som en skit men jag skulle inte komma på tanken att göra mig själv illa när jag har barnen i mitt liv.

Vi pratade en lång stund om olika metoder att kunna hjälpa min depression och även hur jag va mot barnen.

Men mot mina barn har jag aldrig höjt rösten, aldrig varit irreterad eller elak. skulle inte kunna tänka tanken på det för det är ju inte deras fel att jag mår såhär.

Han talade om att oftast så är det så att man orkar inte med sina barn när man lider av detta och sedan brukar man i grunden anklaga det barn som föddes sist pga att man tycker det är deras fel att man fått denna depression.

Men som jag har sagt till alla... Det är bara barnen som kan få mig lugn och lusten att kämpa vidare, dom är mitt allt!

så när mötet hos Anders va slut så har jag nu 2 nya medeciner, en depressions tablett och sedan en insomningstablett för att kunna sova.

jag börjar med medicinen och äter den 1månad med ingen bättring som resultat. jag får göra nya tester med fortfarande höga höga poäng.

dom höjer och höjer medicinen och det som den endast lyckats med är att ta bort mina Akuta Ångest attacker, dom som gjorde att jag blev tvungen att åka in på akuten.

men annars så funkar inte medicinen. jag är fortfarande deprimerad och insomnings tabletterna tar jag inte gärna för jag vaknar inte om barnen vaknar på natten.

jag är nu i ett läge där jag är vaken flera dygn på raken och är som en duracell kanin. jag är så stressad och speedad att jag knappt vet vad jag heter. min hjärna funkar inte varken om jag har sovit eller inte. jag är som lobotomerad.

jag vaknar inte på natten av barnen längre och jag kan inte lösa dom lättaste uppgifter eller komma ihåg saker och ting.

Mina man har talat om för mig att jag kan sitta bredvid min yngsta dotter och hon skriker men jag hör henne inte. 

jag har ingen ork till nått!

så idag är det onsdag den 21/9 -2011 mina funderingar är... När ska jag bli frisk!!!

för 2 dagars edan så fick jag ett samtal från PsykAkuten efter dom fått en remiss från H/c i Brunflo. jag åker in och får då prata med en Jour Läkare och en sköterska. dom får veta att jag har inga hungerkänslor, jag sover inte och jag lever på Kaffe och någon kaka, att jag är speedad och att jag känner att jag har förlorat tiden med min minsta dotter, det känns inte som om jag har fått uppleva hennes första tid. jag talade om allt för dom och att jag vill ha hjälp med att bli frosk så jag inte missar mina barns uppväxt.

Det ända dom gör är att Läkaren tittar på sköterskan och säger " ser hon inte väldigt pigg ut för att inte sova och leva på kaffe och kakor" 

-"jo man kasnke ska lägga om kosten" säger sköterskan.

sedan blir jag uppmanad att sluta med min depressions medecin eftersom han inte tycker att jag lider av en förlossningsdepression. utan att jag mår nog bra bara jag slutar med medicinen. 

detta va i måndags, igår kväll kom en av mina ångest attacker tillbaka och min man fick ta hand om mig. han hade inte haft kontakt med mig på ett bra tag och jag hade inte reagerat när han klappade mig på kinden när han skulle få kontakt med mig.

efter ett tag så hade jag "kvicknat till" men tårarna sprutade fortfarande och jag blev tvungen att ta 2lugnande tabletter för att kunna få kontroll på min ångest.

ska idag ringa till H/c igen för att be om ett annat utlåtande. för jag vet att jag inte är frisk och dom nära anhöriga vet oxå om det för jag är inte den Linda som man igentligen är.

jag vill bli frisk så jag kan ta hand om mina barn för jag vill inte missa något mera i deras uppväxt. För nu i efterhand så vet jag att innerst inne så är det nog en konstig anklagan som gjort att jag och Melott inte fått dom band som man ska ha som mor och barn.

Och detta gör ju att man får en ångest av bara det, att jag vet att jag inte har varit där för henne lika som jag borde vara. Så varge gång jag håller i henne nu så önskar jag att hon kände den kärlek som jag egentligen känner jag önskar att dom båda gjorde det för jag älskar verkligen mina barn och jag vill kunna vara där för dom i vått och torrt hela livet <3